Sammanfattning

Bild på avhandlingen "Naming and Shaming".
Naming and Shaming: The politics and effectiveness of social pressure in the ILO.

I  ett  internationellt  system  där  traditionella  sanktioner  är  sällsynta  eftersom stater  ofta  är  oförmögna  att  komma  överens  om  dessa  så  faller  sista  hoppet på  sociala  sanktioner. Förekomsten  av  sociala  sanktioner,  eller  så  kallade ”naming  and  shaming”-strategier,  har  ökat  kraftigt  i  internationell  politik. Naming and shaming går ut på att blotta länders uppförande och kränkningar av  internationella  konventioner.  När  länders  kränkningar  uppdagas  av  olika internationella  aktörer  så  förs  dessa  frågor  upp  på  den  internationella  agendan.  Detta  kan,  i  sin  tur,  utlösa  mekanismer  genom  vilka  andra  stater,  inhemska  organisationer,  såsom  politiska  partier  och  civilsamhällesorganisationer, samt transnationella aktörer mobiliserar sig gentemot specifika praktiker eller policies. Exempel på aktuella globala överenskommelser som bygger  sociala  sanktioner  är  Parisavtalet  och  FN:s  globala  utvecklingsmål.  Det är  rimligt  att  anta  att  sociala  sanktioner  kommer  att  spela  en  allt  större  roll för olika globala frågor i framtiden.

Men hur fungerar naming and shaming och är det en effektiv påverkansstrategi? Vilka länder blir egentligen kritiserade – de som beter sig värst eller de som är politisk ”impopulära”? Israel brukar oftast nämnas som ett land som får oproportionerligt mycket kritik. Vad för slags politik ligger bakom vilka länder  som  blir  kritiserade  och  är  det  möjligt  att  neutralisera  politiseringen av  naming  and  shaming-strategier?  Kanske  ännu  viktigare:  hur  fungerar dessa påverkansstrategier och har de någon effekt på länders beteenden?

I den här avhandlingen adresserar jag dessa frågor genom att studera naming and  shaming  inom  den  Internationella  arbetsorganisationen  (engelska  International  Labour Organization,  ILO)  från  1989  till  2011.  Genom  statistiska och  kvalitativa  metoder  så  kommer  avhandlingen  fram  till  följande  fyra övergripande  slutsatser.  För  det  första  så  riktas  naming  and  shaming-strategier  inom  ILO  oftast  mot  länder  som  bryter  mot  ILOs konventioner. Även  om  det  finns  risk  för  och  spår  av  politisering  så  dämpas  detta  genom ILO:s  institutionella  design  med  opolitiska  kommittéer.  För  det  andra  så visar  analysen  att  den  demokratiska  karaktären  hos  stater  påverkar  besluten vi att  kritisera  länder  som  bryter  mot  konventionerna.  Demokratier  är  mer  benägna  att  använda  naming  och  shaming-strategier  än  icke-demokratier.  För det tredje så är ILO:s naming and shaming-strategier effektiva medel för att få  länder  att  respektera  ILO:s  konventioner.  De  är särskilt  effektiva  när  de riktas  mot  demokratier  och  resursstarka  länder.  Sist  men  inte  minst  så  visar jag  att  inte  alla  demokratier  ändrar  sitt  beteende  efter  ILO-kritik.  De  demokratier  som  har  svaga  fackföreningar  är  mindre  benägna  att  fullfölja  sina internationella  åtaganden,  medan  de  som  har  starka  föreningar  gör  det  i större  utsträckning.  Dessa  slutsatser  bidrar  till  en  mer  balanserad  bild  av sociala  sanktioner  i  internationell  politik  och  föreslår  ett  antal  faktorer  som kan göra dessa påverkansstrategier mer effektiva.

Opponent: Frank Schimmelpfennig.