Livia Johannesson har granskat hur rättssäkerheten fungerar i praktiken i migrationsdomstolarna.
Livia Johannesson har granskat hur rättssäkerheten fungerar i praktiken i migrationsdomstolarna.

När Utlänningsnämnden år 2006 ersattes av migrationsdomstolarna var det i syfte att öka rättssäkerheten i asylbedömningarna. Tio år senare framförs fortfarande samma slags rättssäkerhetsargument från politiskt håll: de som har rätt till asyl ska få det, men att de som inte uppfyller kriterierna ska lämna landet. Men bedömningarna är inte så säkra som de framställs, eftersom gränsen inte är så lätt att dra mellan de som har skyddsskäl och de som inte har det.

I avhandlingen från Stockholms universitet undersöker statsvetaren Livia Johannesson hur rättssäkerhet skapas i praktiken i migrationsdomstolarna. Hon har intervjuat domare, processförare och offentliga biträden, och även observerat muntliga förhandlingar där den asylsökandes trovärdighet ifrågasätts.

– Jag vill problematisera föreställningen om att det är enkelt och icke-politiskt att bedöma vem som har rätt till asyl och vem som inte har det, oavsett om det sker i en domstol eller på något annat sätt, säger Livia Johannesson.

Trots att syftet med domstolarna var att öka rättssäkerheten i det då hårt kritiserade asylsystemet genom att tillföra mer juridiska inslag i processerna, är osäkerheten i asylbedömningar fortfarande stor. En orsak till detta är att de två parterna – alltså den asylsökande och migrationsverket – i förhandlingarna inte har jämlika resurser. Migrationsverkets tjänstemän, som agerar motpart till den asylsökande, har hela myndighetens expertis bakom sig, medan den asylsökande endast får hjälp av ett offentligt biträde som ofta saknar de ekonomiska resurserna för att utreda det som talar till den sökandes fördel ordentligt.

– Kontrollen av hur de asylsökande ska svara på frågorna under de muntliga förhandlingarna är också väldigt strikt. Det gör att deras berättelser framstår som splittrade och detaljfattiga. Eftersom bedömningen ofta grundas på den muntliga berättelsen, kan det göra det svårare för den asylsökande att få asyl.

Studien visar också att det finns en outtalad norm på migrationsdomstolarna, där de tjänstemän som är skeptiska mot de asylsökandes berättelser ses som professionella. De som tror på asylberättelserna upplevs som att de påverkats känslomässigt eller tagit ställning politiskt och därmed uppfattas de som oprofessionella.

Trots detta upplevs domstolarna som mer rättssäkra än Utlänningsnämnden. Livia Johannesson menar att domstolen som plats för förhandlingen spelar en avgörande roll:

– Genom att förhandlingarna förs i domstolar med muntliga förhandlingar och att asylsökande och migrationsverkets tjänstemän framställs som två jämbördiga parter, skapas en bild hos allmänheten och politiker av att detta är en rättssäker verksamhet. Men det handlar mer om just en bild än att det faktiskt är en rättssäker process i verkligheten.

Livia Johannesson disputerade den 24 mars med avhandlingen "In Courts We Trust: Administrative Justice in Swedish Migration Courts".