Sex centrala statsvetare under 1900-talet porträtteras i professor emeritus Olof Ruins nya bok – Pontus Fahlbeck, Elis Håstad, Fredrik Lagerroth, Nils Stjernquist, Gunnar Heckscher och Herbert Tingsten. Var och en utgör de en etapp i statskunskapens utveckling och står för ett personligt förhållningssätt till sin samtid. 

Statskunskap är minst sagt högaktuellt under ett valår som detta då gamla sanningar analyseras och rubbas. Boken Analys & Engagemang är särskilt intressant i detta sammanhang, eftersom ett bärande tema i den rör demokratin som styrelseform. 

Olof Ruin tar också upp vad som förenar och särskiljer våra främsta professorer inom ämnet statskunskap. Kan man tala om en sorts gen som utmärks av ett särintresse för att analysera de bestämmelser som reglerar ett politiskt system och de idéer som formar politiken? Finns det en gemensam nämnare i ursprung och personlighet?