Göran Sundström och Torbjörn Larsson. Foto: Niklas Björling

 

Avsaknad av erfarenhetsbaserad analys

Utredningen tillsattes för att svara på frågan om styr- och ledningsfunktionerna behöver förändras avseende Riksrevisionen, en fråga som aktualiserades sommaren 2016, då de tre dåvarande riksrevisorerna avgick till följd av medias rapportering om myndighetens interna verksamhet. Utredningen för dock inte några resonemang om vilken betydelse den reglering och organisering som kringgärdar styrningen och ledarskapet kan tänkas ha haft för händelseförloppet 2016. Det gör det allmänt svårt att bedöma om utredningens olika förslag kommer att avhjälpa de problem som låg till grund för dess tillsättande.

Tre eller en riksrevisor?

Utredningen anser att Riksrevisionen, i stället för tre riksrevisorer, bör ledas av en riksrevisor med två biträdande riksrevisorer vid sin sida. Den anser också att det ska bli möjligt att dels utse en tillförordnad riksrevisor, dels besluta om karenstid för en riksrevisor som lämnar sitt uppdrag. Göran Sundström och Torbjörn Larsson anser dock att det är oklart hur dessa förslag relaterar till problemen med styrnings- och ledningsfunktionerna.

De menar vidare att ett tredelat ledarskap helt bör överges, inte bara för att undvika ett fragmenterat ledarskap utan också för det skulle minska möjligheterna för riksrevisorerna att agera operativt i enskilda revisioner.

Har riksdagen ett styrningsansvar gentemot Riksrevisionen?

Göran Sundström och Torbjörn Larsson anser att utredningens direktiv knappast kan tolkas på annat sätt än att riksdagen är bekymrad över hur riksdagens styr- och ledningsfunktion gentemot Riksrevisionen har fungerat och att den kan behöva stärkas. Utredningen är dock påfallande undflyande när det kommer till frågan om riksdagens styrning av Riksrevisionen. Utredningens ovilja att uttrycka att riksdagen har ett styrningsansvar gentemot Riksrevisionen gör att diskussionerna kring, och förslagen om, riksdagens relation till riksrevisionen mer handlar om insyn och granskning och mindre om styrning.

Till skillnad från utredningen anser Sundström och Larsson också att riksdagens viktigaste uppgift i denna relation är styrning. Och med utgångspunkt i vedertagna definitioner av styrning anser de att samtliga styrformer bör beaktas vid en analys av hur styrningsfunktionen i relationen mellan riksdagen och Riksrevisionen bör utvecklas, och då inte minst utnämningar och informella kontakter. Utredningens begränsade styrningsperspektiv gör, tillsammans med avsaknaden av en problemorienterad analys, att det blir svårt att bedöma om dess förslag alls kommer att avhjälpa de problem som låg till grund för utredningens tillsättande.

Hur ska makten att styra organiseras i riksdagen?

Till sist menar Göran Sundström och Torbjörn Larsson att utredningen kunde ha varit djärvare vad gäller frågan om hur den styrande makten ska organiseras i riksdagen och mer utförligt prövat idén med ett särskilt revisionsutskott eller nämnd av det slag som finns i många andra länder. Utredningens förslag, som innebär att det även framdeles kommer att finns tre styrningsorgan (Konstitutionsutskottet, Finansutskottet och Riksdagens råd för Riksrevisionen) riskerar att leda till att många av oklarheterna avseende styrnings- och ledningsansvaret kommer att kvarstå.

Här kan du läsa en utförligare version av Göran Sundström och Torbjörn Larssons kommentarer kring 2017 års riksrevisionsutrednings slutbetänkande ”Översyn av Riksrevisionen – slutbetänkande”:

Yttrande över 2017 års riksrevisionsutrednings slutbetänkande (239 Kb)