Bild på Jonas Tallberg. Foto: Niklas Björling.
Jonas Tallberg, professor i statsvetenskap. Foto: Niklas Björling.

Epidemier är skolboksexempel på den form av gränsöverskridande problem som kräver gemensamma internationella insatser. Virus känner inga gränser och utan åtgärder kan aggressiva utbrott ge upphov till epidemier eller till och med pandemier. Men med en snabb och koordinerad internationell respons finns förutsättningar att begränsa dessas omfattning och konsekvenser.

Likväl var det dominerande svaret nationellt när coronakrisen satte in: stängda gränser, exportbegränsningar för medicinsk utrustning, hamstring av skyddsutrustning, inriktning på inhemska åtgärder, politiska appeller om nationell samling, fokusering vid antalet smittade nationellt snarare än globalt, och initial tystnad inför rop på hjälp från de värst drabbade länderna.

Att se om sitt eget hus först har varit ett internationellt mönster, men också en princip som präglat det svenska svaret. Statsministerns tal till nationen den 22 mars gjorde överhuvudtaget ingen referens till vår omvärld. Vi har inte svarat på begäran om hjälp från Italien och andra länder i Europa. Vi har inte stått upp för WHO:s expertroll i utformningen av vår nationella strategi. Vi tillhör de mest motsträviga länderna när EU:s återhämtningsplan i dagarna förhandlas fram. Trots en stolt tradition av internationell solidaritet, sammanfattas den svenska linjen hittills bäst av att EU-flaggan försvunnit från regeringens presskonferenser under krisen.

Det kan finnas flera förklaringar till det starka nationella fokuset i denna ytterst internationella kris.

  • Beslutsmakten i folkhälsofrågor ligger företrädesvis nationellt och på det ekonomiska området har nationella regeringar och centralbanker alltjämt de största musklerna.
  • Krisläget har förstärkt nationella lojaliteter, där medborgare förväntar sig ledarskap av nationella politiker och dessa i sin tur främst ser ett ansvar mot landets medborgare.
  • Krisen har erbjudit ett tillfälle för partier i politikens mittfåra att rycka till sig initiativet från nationalistiska krafter på frammarsch genom att spela på samma strängar.
  • Epidemins samtidiga påverkan i världen medför en kamp om knappa medicinska resurser, där tidigare epidemier möjliggjort hjälp till drabbade länder från de som klarat sig undan.

Men för den fortsatta hanteringen av coronakrisen är den nationella vägen kontraproduktiv. Nu krävs en omstart av internationellt samarbete, med förnyad politisk investering i de gemensamma multilaterala institutionerna. Mycket står på spel. På kort sikt handlar det om att bemöta krisen med de medel som internationella institutioner kan erbjuda. På längre sikt handlar det om att stärka det nätverk av regelbaserade internationella institutioner som mödosamt byggts upp under efterkrigstiden.

I det nära perspektivet krävs fullt stöd för de internationella åtgärderna mot krisen, politiskt och ekonomiskt. Nu är tillfället att utnyttja de internationella institutioner som byggts upp för lägen som dessa. Men eftersom internationella institutioner är helt beroende av sina medlemsstater för att lyckas, krävs att nationella regeringarna lägger manken till.

I det längre perspektivet behöver krisen leda till en diskussion om hur internationella institutioner kan stärkas för att stå bättre rustade att hantera nästa kris. Det kan röra sig om att ge en institution större befogenheter, exempelvis genom att WHO får rätten att granska och ingripa mot medlemsländer som struntar i dess uppmaningar. Det kan röra sig om att ändra finansieringen av internationella institutioner, exempelvis genom en övergång från öronmärkta bidrag till förstärkt grundfinansiering av FN och Världsbanken. Det kan röra sig om att blåsa nytt liv i institutioner som varit eftersatta, men som är avgörande för återhämtningen och fortsatt välstånd, som Världshandelsorganisationen.

Riskerna om man inte investerar i det internationella samarbetet förskräcker. Då ökar sannolikheten att:

  • Pandemin förvärras, när länder bortser från internationella råd om hur spridningen bäst bekämpas och avstår från att samordna vägen tillbaka.
  • Ekonomisk depression står för dörren, med särskilt stora konsekvenser för de sämst rustade länderna i Europa och de sämst ställda länderna i världen.
  • Auktoritär nationalism förstärks i krisens spår och bidrar till en fortsatt nedåtgående utveckling för demokrati och mänskliga rättigheter.
  • Europas splittring ökar, när redan farligt stora konfliktlinjer mellan nord och syd, och öst och väst, befästs ytterligare.
  • Maktskiftet globalt påskyndas, när Kina fyller det vakuum i internationellt samarbete som inåtvänd politik i USA och Europa skapar.

För en liten, exportorienterad demokrati, beroende av internationellt samarbete, vore det en förskräckande utveckling. För den svenska regeringen är utmaningen därför dubbel: hantera krisen nationellt, med alla påfrestningar på sjukvård, näringsliv och samhällsliv, men också arbeta internationellt för att komma ur krisen med förbättrade förutsättningar för ekonomisk utveckling, liberal demokrati och effektiva internationella institutioner. Allt annat vore ett strategiskt misstag.

Jonas Tallberg
professor i statsvetenskap, Stockholms universitet