Daniel Tarschys

Snabba ryck på Helgeandsholmen

Riksdagen är seg, tycker många. Men ibland går det undan. Ett fint exempel på turbopolitik är hanteringen av förslaget om lagring av uppgifter om telefonsamtal och surfande på Internet.

Sverige pläderar för detta inom EU. Hur bestämde vi oss för det? Spåren leder till EU-nämndens sammanträde den 23 april 2004.Ett mycket långt möte, där inte mindre än sex ministerråd i Bryssel skulle förberedas. Massor av frågor passerar revy. Nummer fyra i paraden av statsråd är justitieministern.

Han har mycket att berätta om. Det gäller den europeiska åklagarmyndigheten, den nye kommissarien mot terrorism, ersättning till brottsoffer och nya regler om stulna och förkomna pass. Och vem ska bli ny chef för Europol?

Men så var det en sak till. Thomas Bodström berättar att Sverige tillsammans med Storbritannien, Frankrike och Irland tänker föreslå ett rambeslut om plikt för teleoperatörer att upp till tre år spara uppgifter om vem som varit i kontakt med vem på telefon och internet.

Låter väl bra, säger en ledamot från oppositionen. Varefter dragningarna fortsätter. Det är flera statsråd kvar, och tjogtals av svåra frågor. Jo, visst låter det bra med skärpt kamp mot brottsligheten. Men så där i förbifarten nickar man bifall till rätt kraftfulla ingrepp i den personliga integriteten.
Post- och telehemligheten är inskriven i grundlag. Den handlar i första hand om innehållet i budskapen, inte om vem som talar med vem. När 1974 års regeringsform antogs fanns varken mobil eller internet. Nu skvallrar nog också trafikuppgifterna något om innehållet. Vart vi ringer och surfar är ingen oskyldig information. Vem ska ha tillgång till så känsliga spår av våra liv?

Sådana här data används redan i dag i brottsutredningar och har i många fall visat sig värdefulla, för att inte säga avgörande. Liv har räddats vid kidnappningar och mord har klarats upp. Terroristattentat har spårats eller förebyggts genom elektronisk spaning.
Redan i dag sparas uppgifter någon tid hos operatörerna, men det är inte reglerat i lag. Nu var tanken att få lite ordning och reda i systemet.

Bra för polisen. Men det hindrar ändå inte att idén behöver vägas mot två sorters nackdelar. Dels intrånget i den enskildes integritet. Dels lagringskostnaden. Det är inte gratis att spara miljarder av data.
När riksdagen klarar av sådana avvägningar så där i föregående, utan tillstymmelse till kalkyl eller utredning eller skriftligt underlag, får man säga att den arbetar snabbt. 24-timmarsmyndigheten känner vi till, här har vi fyraminutersriksdagen.

I Bryssel blev det dock lite tjall i maskineriet. Där utbröt en hel serie bataljer kring det svensk-fransk-brittisk-irländska initiativet. Först var det Kommissionen som tyckte att Sverige & kompani hade valt fel form av lagstiftning. I stället för ett rambeslut (med större kontroll för medlemsstaterna) borde man utfärda ett direktiv (med större inflytande för Kommissionen).

Sedan var det teleoperatörerna som påstod att det skulle bli fasligt dyrt att spara alla dessa tiotusentals terrabyte. Vem betalar?
Så var det frågan om hur länge uppgifterna skulle sparas. Gamla data har sällan så stort intresse för polisen. Men ju längre lagring, dess saftigare nota. Sist och slutligen ställdes många frågor kring integritet och säkerhet. Hur vet man att sparade data inte missbrukas? Räcker det skydd för dataintegritet som redan finns uppmonterat i de olika medlemsländerna? Hur rimmar åtgärden med rättighetsgarantierna i olika grundlagar och Europa-konventionen?

I första varvet slutade dessa dispyter med att fyraländers-förslaget underkändes i Europa-parlamentet i somras. Illa genomtänkt, tyckte spanske rapportören Alvaro.
Nu har Kommissionen kommit med ett eget förslag om datalagring. Medlemsstaterna ska betala, men vad det kostar vet ingen. Mångmiljardbelopp eller peanuts, beskeden spretar åt flera håll. Integritetsfrågorna vilar ännu i dunkel.

Ett rimligt förslag? Kanske det. Men får man hoppas att riksdagen tar lite allvarligare på sin granskningsroll den här gången?