Traditionellt har internationell samverkan nästan uteslutande skett i form av mellanstatligt samarbete, oftast genom internationella organisationer såsom Världshandelsorganisationen, Afrikanska Unionen och Förenta Nationerna. Men sedan 1990-talet har fundamentala förändringar ägt rum, där internationella organisationer gått från att vara renodlat mellanstatliga organisationer till att inkludera en rad olika transnationella aktörer, såsom icke-statliga aktörer och sociala rörelser. Genom detta skifte har internationella organisationers roll förändrats radikalt. Idag sker transnationella aktörers involvering i internationella organisationer inom alla policyområden i globala styrformer, i alla regioner och med avseende på alla policyfunktioner.

Detta öppnande av internationella organisationer för transnationella aktörer ses generellt som en välkommen utveckling som inte bara skapar bredare och djupare internationellt samarbete utan även bidrar till en demokratisering av globala styrformer genom ökad transparens, delaktighet och öppenhet. Men bortom enigheten kring den generella önskvärdheten i denna utveckling så vet vi fortfarande väldigt lite om varför och hur internationella organisationer borde involvera transnationella aktörer i beslutsfattandet. De senaste åren har viktiga bidrag gjorts i den empiriska forskningen i form av systematiska studier om var, hur och varför internationella organisationer inkluderar transnationella aktörer i beslutfattandet. Men samma systematiska försök att besvara frågan var, hur och varför internationella organisationer borde inkludera transnationella aktörer har inte gjorts i politisk teori.

Kontaktperson: Eva Erman.